Hur känns den första våren utan din älskade vän?

Fåglarna kvittrar och knopparna brister i ett jubel av glädje och otyglad livskraft. Livet går vidare som om ingenting har hänt. Fast någonting HAR hänt! Din älskade och avhållne vän har brutalt och rått ryckts bort från dig och det ofattbara är att hon aldrig mera kommer att vandra vid din sida. Kanske känner du ilska över hur orättvist allting är, ilska över skulderna och alla saker som han lämnat efter sig, ilska och saknad då du tittar på leksakerna som ditt barn en gång lekte med. Livet runtomkring dig går vidare och du frågar dig:

"Är han verkligen död?
Fåglarna borde tystna och knopparna
borde inte slå ut denna vår. Detta
vore fullt berättigat!"

/Tommy

Tiden läker alla sår - eller?

Det sägs att ”tiden läker alla sår”. Dock - för att tiden ska kunna läka såren krävs att du är närvarande i denna tid. Detta innebär att våga vara närvarande i nuet. Tiden är relativ och egentligen är den en illusion. Livet sker i nuet och allt annat ligger på ett intellektuellt plan. Minns du när du var liten? Minns du hur tiden innehöll mer? Minns du hur det kunde vara ett stort äventyr att gå hem ifrån skolan? Minns du hur du kunde lyfta på en sten och nogsamt studera alla spännande insekter som fanns där. Ja, dagarna rusade fram och på kvällen somnade du fylld av intryck för att sedan resa vidare i drömmarnas skiftande landskap. Tiden går fortare för oss vuxna för att vi inte är närvarande. Som liten tänkte du inte på tiden. Du tänkte inte på att nu är det fredag och imorgon är jag ledig. Du delade inte upp tiden i ledighet och arbete. Hela livet var ett enda stort äventyr som ägde rum i nuet.

Ge upp och våga vara i sorgen utan krav

Som sagt … det är först när du tillåter dig att vara i sorgen som du kan låta tiden läka såren. Tiden läker såren när du vågar vara i nuet i den känsla som manifesterar sig i dig för tillfället. Om det finns sorg är det sant att känna på den och smaka på den. Våga vara i sorgen och fly inte från den. Stanna upp och möt detta nedtyngande och bedövande som kräver att få ta din kropp och din varelse i besittning för sitt eget uttryck. Tillåt detta och var inte rädd för att förlora den kontroll som ditt ego vill ha för att känna trygghet. Våga släppa den trygghet som kräver avståndstagande och distans. Våga vara i tryggheten som inte kräver någonting. Tryggheten som bara ”är” ur ett universellt varande i nuet. Sorgen ur ett varande bär upp allt och är gud manifesterad så att vi kan se henne. Att verkligen vara i sorgen är att möta rädslan och kärleken. Därför är det att möta gud. Var i sorgen utan rädsla och utan krav på att bli hemsökt av glädjen. På så vis utstöter du de lockrop som glädjen hörsammar. På så vis får du möta sann kärlek och sann glädje som bottnar inuti essensen av dig själv.

Om att sörja aktivt

I vissa länder finns gråterskor. De anlitas ofta vid begravningar för att ge uttryck för sorgen som finns kollektivt i en grupp. Detta är ett sätt att få hjälp med att bearbeta sorgen. Du kan själv sörja aktivt. Du blir påmind om den eller det du saknar genom dofter, viss musik, fotografier, filmer, en verktygslåda, kläder och andra fysiska ting. Sök aktivt upp det som påminner dig om sorgen och låt dessa ting och upplevelser bli till bränsle i ditt uttryck. Sorgen går igenom olika faser och det finns inget rätt och fel i detta. Saknaden kan kännas som ett vakuum. Han, hon eller det fanns ju där och nu är det borta? Det kan ofta kännas ännu värre när personen av olika anledningar lämnat dig och samtidigt finns kvar på jorden. Lägg dig ner och låt kroppen pressas mot moder jord. Låt gravitationen pressa ner dig och göra med dig vad den vill. Andas djupt och låt allt som finns där finnas. Vila i denna känsla av att vara en del av moder jord. Känn igenom kroppens lemmar – del för del. Om en känsla vill komma till uttryck, låt den göra som den vill utan hjärnans inblandning. Det kan röra sig om gråt, ilska, vemod, skratt eller vad som helst. Det finns inga ”fel” känslor. Våga vara i detta kaotiska tillstånd som ofta kan upplevas som mycket ensamt. Det är inte farligt att befinna sig i detta och du är aldrig ensam – lika lite som solen alltid skiner bakom nog så grå och regntunga moln.

Att gå vidare och ge plats för det nya

Tänk dig att du befinner dig på ett stort fartyg. Du känner i djupet av din essens att du sörjt klart. Du har kommunicerat med den/de som står och vinkar på kajen. Allt är sagt och det finns inget mer att säga. Du har kramat om dem och du har kapat alla band som du inte vill ha. De stora dieselmotorerna dundrar dovt och vibrationerna genomströmmar hela fartyget.

Du står på däcket och via de tjocka stålplåtarna vidarebefordras vibrationerna genom dina fotsulor upp genom benen och in i hela din varelse. Fartyget är fullt av kraft och det har potential att segla många gånger runt jorden – precis som våren återkommer år efter år utan att förtröttas. I detta läge är det onaturligt att stå kvar och vinka till det eller de som står där nere på kajen. Kanske vill de att du ska stanna trots att ditt beslut är fattat. Uppbåda modet! Våga ta steget och vänd dig om! Gå majestätiskt fram till fören. Ge tecken till kaptenen att kasta loss. Hör hur de stora dieselmotorernas vibrationer skakar om hela fartyget och se framåt ut mot havet! Ta adjö av det gamla för att ge plats för det nya. På väg ut mot havet ser du att träden knoppas och naturen fylls av små ungar. Ekorrar, talgoxar, kråkor, rävar och andra små varelser i förnyelsens tjänst.

"Då man sitter lugn
och inte gör något,
kommer våren och växer