BARNENS HÄLSA

Sveriges enda alternativa portal

för barns hälsa!

Barn & Familj

Ha överseende - mycket info - kan ta lite tid att ladda...   Gjord för skärmupplösningen 1024 x 768

Mission          Vision          Om Cina          Artiklar         Anslagstavlan          Länkar          Länkvänner

EN BRA INVESTERING MEN INTE TILLRÄCKLIGT PRODUKTIVT FÖR SVERIGE...

 

Varför ska man skynda på barnets utveckling? Varför ska ett barn inte kunna utvecklas i sin egen takt, varför är inte det gott nog? Varför samsover man inte i större utsträckning i dagens samhälle? Barnvagnsförsäljningen blomstrar medans barnen bara vill bli burna... Varför ska man sluta amma sitt barn bara för att andra gör det? Varför sprider inte BVC budskapet: "långtidsamning är bra för barnet"? Och varför tar vi inte reda på fakta själv, vad gäller hemförlossning istället för att bara förlita oss på budskapet "det är säkrare på sjukhus"? 

 

Lite alternativa länkar om barnets utveckling, amning och förlossning hittar ni på denna sida.

 

Föräldraskap och kultur del 1

 

Föräldraskap och kultur del 2

 

 

 

 

 

 

 

OM STRESS

Barn & familj

VAR TAR ALL TID VÄGEN?

 

Kan det vara så att den stressen som far fram som en tornado i vårt samhälle är boven i dramat, när det gäller bråkiga, stökiga, skrikiga barn. Barn som inte vet hur de ska hantera sina känslor. De vet inte varför de är (som de är) för att de kanske inte har lärt sig att t ex prata om sina känslor, de har kanske hellre stängt in alla sina frustrationer istället för att släppa ut dem och göra något kreativt av dem. De har kanske aldrig känt att någon vuxen har tagit dem på allvar och respekterat dem för de de är, kanske pga för stora barngrupper på dagis och för få personal, kanske för att de får FÖR LITE TID med sin mamma och pappa, samt andra släktingar.

 

Mothering is crucial to child development

REAL Women of Canada

 

Vad är instinkter?

 

BÅDE AMNING OCH HEMMAFÖRÄLDRAR ÄR VIKTIGT FÖR BARNEN

Jag läste en artikel i Aftonbladet om att två av tre kvinnor inte vill dela lika på föräldraförsäkringen. Vad kan detta bero på? Kan det vara så enkelt som att mammor faktiskt vill kunna amma i lugn och ro, jag menar att till och med WHO säger att ett barn mår bäst av att helammas i 6 månader och därefter börja så smått med smakportioner. Ska då pappan helt plötsligt förvandlas till en kvinna med två amningsbara bröst bara för att staten har bestämt att nu får inte mamman amma mer för nu måste hon arbeta på en annan arbetsplats, istället för att ta hand om barnet på barnets villkor. Räcker det inte med den kvinno/barnfientliga kultur vi redan lever i? Måste kvinnan känna sig ännu mer stressad än vad hon redan gör? Hur många tusen till ska "gå in i väggen" och bli sjukskrivna med "utbrändhetsstämpel" på sig innan någon i regeringen reagerar?

 

Män KAN INTE ta en kvinnas roll hur mycket staten (och vissa män) tycks tro/vilja detta! Män och kvinnor fyller olika funktioner hos barnet, ska man kvotera om det också? Tror man verkligen på fullt allvar att män kan ersätta mammans biologiska roll? Jag menar att det är ju lika löjligt som att jämföra välling/tillägg med bröstmjölk. Näringsmässigt kan de två aldrig konkurrera, bröstmjölk är ju dessutom mer än bara näring... Allting handlar inte om att tjäna pengar (vilket många i samhället tycks drömma om) utan allting handlar om att kunna ge våra barn en bra grund att stå på och det kan omöjligt göras genom att män och kvinnor byter sina biologiska roller med varandra!

 

Det handlar egentligen inte om barnen utan om våra attityder till kvinnan skriver Madeleine Lidman. Läs hennes Barnen som murbräcka för jämställdhet

Utdrag ur Två av tre kvinnor vill inte dela lika

"Aftonbladets kvinnliga läsare vill inte dela på föräldraförsäkringen. Nästan två av tre svarar nej på frågan om att dela lika."


"- Jag tror egentligen inte att de tycker så, säger JämO Claes Borgström." Vidare säger han:

"...ser man på de familjer där ekonomin inte spelar någon roll så är det ändå kvinnorna som är hemma mest."

Varför? Kan det bero på att de HAR RÅD att vara kvinnor, att de HAR RÅD att ta hand om barnet på ett för barnet mycket viktigt sätt. Ännu en gång måste jag säga att allting handlar INTE om pengar utan om rena rama biologin. Jämställdhet handlar INTE bara om pengar utan också om att vi är olika som människor - barn, gammal och allt därimellan... Eller är det för enkelt att ta till sig?


"- Många känner en motvilja mot att staten ska bestämma. Men jag tror en individuell föräldraförsäkring skulle ge bättre valmöjligheter. Om vi hade valmöjlighet nu hur förklarar vi då att män tar ut så lite tid. Antingen är de inte intresserade av sina barn - och det tror inte jag - eller så finns det ingen egentlig valfrihet, säger han." Skrämmande säger jag, för har inte kvinnan (som biologisk varelse) valfrihet att kunna ta hand om sitt eget barn på ett för barnets skull relevant sätt så handlar det ju verkligen inte om valfrihet. Då handlar det om makt, en makt som männen tvunget vill erövra, ett habegär. Det är absolut ingen förmån att "få lov" (jantelagen: du ska inte tro att du är bättre än andra) att komma ut till ett annat arbete (utöver det du har) när du har fött barn och oroa sig så mycket för barnet att man dukar under i t ex depression, utbrändhet etc. Annat är det om modern verkligen känner en längtan att göra något annat än vad modersrollen/amning kan ge henne.

 

"hela idén med kvotering är att kvinnors villkor ska förbättras." Vilka villkor egentligen? Är det pengar så handlar det ju endast om hur produktiv du som kvinna är på arbetsmarknaden och INTE om hur produktiv/värdefull du är som lägger grunden till ett bra människoliv.

 

Hela idén om kvoterad föräldraledighet (den absolut viktigaste tiden i ett litet barns liv) är tragisk, inte minst för barnet som ammas. Det räcker att man idag ser hur samhället ser ut - våld, depression, stress etc...  så förstår man att föräldrarna är oerhört viktiga pusselbitar i ett barns liv. Om vi som vuxna inte har tid till dem som ska leda Sverige när de blir vuxna, hur ska de då ha tid till oss gamla sen?

 

Tänk vad mycket samhället hade sparat genom att en förälder kunde varit hemma med barnen och gett dem en trygg grogrund att stå på. På föreningen Barnens Rätt Till Föräldrars Tid kan du läsa mer om vilka besparingar samhället kan göra.

 

Utdrag ur: Barn som lyxtillbehör

"Men oavsett vilken klass man tillhör så tycks den populäraste föräldrareligionen heta »Sätta gränser«. När barnet uttrycker egen vilja och individualitet tolkas det rutinmässigt som att de testar vuxnas gränser. Ett narcissistiskt sätt att betrakta världen eftersom det ställer föräldrarna, och inte barnet, i centrum och den vuxenblicken passar perfekt in i en självspeglande, exhibitionistisk shoppingkultur.

 

Men varför är vi så intresserade av att hålla barnen i schack och läsa livsstilsreportage om lyckade kändismorsor medan vi struntar i hur  situationen för de små faktiskt ser ut? Varför utnyttjar inte kändisföräldrarna sin offentliga plattform till att utropa revolution istället för att privatlivsgegga? Varför kräver vi inte på allvar arbetsförhållanden som är skräddarsydda för barnen, lekutrymmen på alla offentliga platser, massor av vuxna i för- och grundskola?"

 

Människorna runt spädbarnet

"Vilka instinkter har människorna runt ett spädbarn? Har män särskilda instinkter?

Är ett barns genetiska föräldrar mer lämpade att ta hand om det än andra?2

 

På jobbet är kvinnors problem att de är mödrar,

i relation till barn att de inte är tillräckligt bra mödrar.

Källa: "Bara vanliga morsor"

 

 

Utdrag ur:The Critical Importance of a Child's First Years: a Baby Speaks

Jan Hunt, M.Sc.

"I am eleven months old. I can't talk yet, so when I am hungry, tired, wet, lonely, ill, or in pain, I cry. It is the only means I have to let my parents know that something is wrong.

If my crying is ignored, all that happens is that my needs become greater - I get even more miserable. On top of that, I have to face the fact that apparently no one cares about me. I'm sure Mommy would feel the same way if she were crying and Daddy ignored her. Believing that no one cares about you is a very devastating thought.

When my tears are ignored, I begin to believe that no matter how hard I cry, and no matter what is wrong, no one will ever come. If no one ever comes, I worry that I will die, because I cannot meet my own needs yet. You see, I have no concept of time, and two minutes is forever to me.

Sometimes I stop crying - but I am not learning patience - I am learning despair. When I stop crying, it means that I have lost all hope of ever being loved again, and all I feel is helplessness and despondency. I worry that I will never learn to communicate with words if I am not allowed to communicate with cries. And I worry that if I feel this frustration too many times, I will withdraw and stop feeling anything.

It sure can be frightening to think that no one cares enough about me to meet my needs. In fact, when my cries are ignored, I begin to think the world is a really bad place, and I worry that this will give me a negative and selfish outlook on life. But when my needs are met, I feel loved and secure enough to return that love to others, and eventually to my own children. I do so want to become a loving, caring person, but how will I learn to be like that if I don't see examples of it?

I get very lonely if I am separated from my parents. For nine months, my mother and I were inseparable, and I felt so much love inside her. She was all I knew when I arrived on this strange planet. It will require a certain amount of time - perhaps three years or longer - before my sense of trust is established and I am ready to spend extensive time with other caregivers. The more secure I can feel now, the sooner that time will come. if I am forced to face this separation before I am ready, it will take a lot longer; in fact, I may never reach the level of maturity that I hope to reach by the time I am an adult."

 

The Human Baby

James Kimmel, Ph.D.

 

Feminism, childcare, and family mental health:
have women been misled by equality feminism?

Peter S. Cook

Vi lever inte nära våra släktingar som man t ex fortfarande gör i andra länder, i andra kulturer, där de tar hand om varandra på ett helt annat sätt.

Vi skiljs från våra föräldrar redan vid 1 1/2 års ålder för då "måste" vi gå på dagis eftersom att i dagens samhälle accepteras ingen annan åsikt än dessa:

 

barnet måste träffa andra barn (oavsett hur gamla de är)

barnet blir asocialt annars

det är så lätt att hamna utanför  gemenskapen

barnet måste få chans att utvecklas

 

Har man en annan åsikt likt dessa:

 

Man kan gå på öppen förskola

Man kan låta barnet var med i någon form av föreningsverksamhet

Man kan turas om - kompisar emellan - att ta hand om varandras barn om man arbetar olika tider

Barnet har inget behov av att träffa kompisar vid 1 1/2 års ålder

Barnet utvecklas också i samspel med vuxna

 

... Då anses man konstig och lat...

 

Föräldraledigheten är inte föräldrarnas rättighet. Föräldraledigheten är BARNETS rättighet.

 

 

 

 

ARTIKLAR

OM FÖRÄLDRALEDIGHETEN / BARNRÄTTIGHETEN

 

 

 

Numera ingår det också en ny ruta i vår lokala skolhälsovårdsenkät till föräldrar vars barn ska börja skolan. Där finns nya frågor – om barnet kan sitta still, om barnet kan knyta sina skor och om barnet har fungerande kamratkontakter. Det är inte lätt för en hemmaförälder/kvällsarbetande förälder heller att finna verksamheter på dagtid (då i stort sätt alla är på ett annat arbete) där de kan möta andra hemmaföräldrar med barn som är äldre än 3 år. ...om barnet kan knyta sina skor... Jamen idag finns det ju kardborrband på skorna... 

 

Utdrag ur No Room for Kids?
Jan Hunt, M.Sc.

"Is there room for children in our society? Most of our culture is structured for adults, and children are unwelcome or even excluded. Children spend most of their time in school and school-related activities, where parents are not welcome. When my son and I looked for activities to do together, he was told that he didn't need me, and I was told to be glad for some time alone. That we may be good friends who wanted to enjoy an activity together was never considered."

 

Helping Children Overcome Stress and Fear

Debbie Milam

 

What More Can You Ask For?

Kidz are People,Too!

 

 

 

 

TIPS...

 

Extramormor

Barnpassning.se
Dina Grannar(barnpassning, städning m.m.)
Tips på extrajobb
Kul träning för dig med småbarn - Småbarnsmamma utan tid för gymmet? Träna med ditt barn!

Babysitternet - här kan man söka barnvakt

Daytime Free Time:Build Your Own Babysitting Co-op
Sandi Leska

Regler för tvåfamiljssystem

 

 

 

 

LÄNKAR

OM STRESSEN I SAMHÄLLET

 

 

 

 

 

BÖCKER

OM STRESSEN I SAMHÄLLET

 

 

 

 

 

INRE TRYGGHET

 

Jag önskar att ALLA barn kunde få uppleva den självklara närhet till sina föräldrar som ger den sortens självklara inre trygghet varje människa behöver för att fungera, utan att kugghjulen behöver repareras hos psykologer med jämna mellanrum...

Och att ALLA barn kunde få samla på sig så pass mycket livsbejakande energi - innan de trycks ihop med 30-40 andra barn i ett klassrum där alla förväntas lära sig något - så att de inte jämt och ständigt måste söka efter det t ex genom att hamna i olika gäng och därmed kanske hamna helt snett...

Idag jobbar politiker OCH föräldrar åt rakt motsatt riktning, t ex genom att barnen börjar i sexårsverksamhet innan första klass, men först MÅSTE barnen gå på dagis förstås...

Det ger en inre trygghet att INTE slungas/kastas ut i större barngrupper UTAN - mamma och pappa - i tidig ålder.

Barnen får "ingen rast och ingen ro" att utvecklas i sin egen takt - för den stora massan är SÅÅ rädda (de drivs av rädsla) att deras barn på något sätt ska bli asociala små människor... Men det kan inte vara möjligt!

De blir inte sedda och inte hörda på ett tillfredsställanda sätt i STORA barngrupper...

Föräldrar pratar om separationsångest som kommer förr eller senare...

Jag kan inte hålla med... för jag tror inte på att man MÅSTE uppleva det i tidig ålder, eller ens överhuvudtaget!

Är man trygg så är man trygg i sig själv, i sitt innersta väsen. Då behövs inte ångesten.

 

 

TA DIG EN LÅNG FUNDERARE

 

Sätt dig ner och ta en ordentlig funderare på om du verkligen vill leva i samhällsklimatet som råder idag. Det är vikigt att du som förälder verkligen "ser" dina barn och deras behov, lyssnar och fattar beslut som är bra för hela familjen. Och detta utan att tänka på pengar. Ja, du läste rätt. UTAN EN TANKE PÅ PENGAR. 

Vilka behov har du och din familj vid sidan av pengar? Hur kan du som förälder utforma ett härligt liv tillsammans med din familj utan pengar? Behöver barnen träffa dig mer? Vad gör barnen glada och pratsamma? Bygg ett liv där du "arbetar" för att leva och inte ett liv där du lever för att arbeta. Kan du ändra på något? Kan du arbeta en annan tid på dygnet? Kan du arbeta helger? Kan du arbeta shift? Kan du arbeta mindre? Ska du ha eget företag? Vilket passar din familj, de som du älskar mest av alla? Är du och din familj värd ett bättre liv? 

Slopa jämförelsen med grannen, med arbetskamraterna och med alla andra i samhället. Bygg ditt eget liv utan den där moderna lampan, den speciella kökskniven, märkeströjan, volvon och semestern etc. Stå inte där som ett fån och säg "tack så mycket, det behövs" när släkten ger dig en glasvas i present som du inte ens vill ha utan säg som det är; att du inte tycker om sådana saker. Våga stå upp för dig själv och dina värderingar för det är med dessa du formar dina barn. Vill du verkligen ha barnen på dagis? Vill barnen gå dit? Kan du ordna kompisbarnvakt dvs att ett gäng föräldrar ansvarar för varandras barn i tur och ordning?

Alltså, finns det inga andra alternativ än att arbeta dagtid och skyffla in ungarna på dagis? Varför är föräldrar så blasé? Varför låter föräldrar sig omyndigförklaras av de sittande i regeringen? Varför är föräldrar i dagens upplysta samhälle så likgiltiga till den förda välfärdspolitiken? Varför sätter föräldrar på sig skygglapparna när det gäller våldet i samhället? Förstår föräldrar av idag mindre än föräldrar av igår när det gäller "de viktiga värderingarna" i samhället? Är betyg så viktigt egentligen? Är det så viktigt att ge en dyr present på barnkalaset? Är det så fruktansvärt att säga ja till sin egen värdefulla tid med barnen?

Om det sumpar hela din ekonomi genom att du säger ja till mer tid med dina egna barn måste det ju vara åt fanders så fel! GÖR NÅGOT OCH DET NU! BÖRJA LEVA FÖR DÅ LEVER DINA BARN OCKSÅ! LÅT INTE DINA BARN FÅ LIDA FÖR ATT DU VAR SÅ INRIKTAD PÅ ATT HA DET BÄSTA OCH DET MODERNASTE, DET SOM GRANNEN HAR, UTAN AGERA! Det minsta du som förälder kan göra är att skriva på FÖRÄLDRAUPPRORET!

Därför rånar våra barn varandra

Aftonbladet

 

Utdrag ur Barndomen har ett eget värde

Jens Qvortrup (professor i sociologi) säger:

"Barndomen är legitim i sig och vi behöver inte alltid relatera den till ett kommande vuxenliv."

"Barn och vuxna lever var för sig under stora delar av dagen och får se varandra bara på morgonen och kvällen."

"Det är som om man inte räknar med att barn och barns liv och uppträdande har att göra med hur samhället ändrar sig, säger han."

"...självklart beskyddar vi våra barn – men i själva verket gömmer vi undan dem på institutioner, säger han.
Det egentliga intresset ligger kanske i att vi vill beskydda oss själva, oss vuxna, näringslivet? Vi vill beskydda våra liv och våra karriärer, de dyrbara ting vi omger oss med och våra fina arbetsplatser."

"Barn är tvungna att vara institutionaliserade den största delen av sin barndoms- och ungdomstid."

"Barn är i det stora hela underkastade auktoriteter och är beroende."

 

En fin sida om barn - Ett Barn

 

Attachment And Separation: What Everyone Should Know
Dr. Peter Cook

 

 

Ett barn tar steget från oss föräldrar - NÄR DET ÄR MOGET!

 

 

 

 

LÄNKAR

OM BARNENS RÄTT TILL FÖRÄLDRARS TID

 

 

 

 

 

BÖCKER

OM HEMMAFÖRÄLDERN

 

 

 

ARTIKLAR

OM BARNS RÄTT TILL FÖRÄLDRARS TID

 

 

 

 

 

ATT GÅ NER TILL BARNENS NIVÅ OCH LYSSNA

 

Utdrag ur:A Baby Cries: How Should Parents Respond?

Jan Hunt, M.Sc.

"Immediate response to a baby's cry went unquestioned for thousands of years until recent times. In our culture, we assume that crying is normal and unavoidable for babies. Yet in natural societies where babies are carried close to the care-giver much of the day and night for the first several months, such crying is rare. In contrast to what many in our society would expect, babies cared for in this way show self-sufficiency sooner than do babies not receiving such care.

In fact, research on early childhood experiences consistently shows that children who have enjoyed the most loving care in infancy become the most secure and loving adults, while those babies who have been forced into submissive behavior build up feelings of resentment and anger that may well be expressed later in harmful ways.

In spite of this research, most arguments for ignoring crying are based on fears of "spoiling" the baby. A typical baby-care brochure advises the parent to "let the baby handle it for a while". Though infancy can be a challenging time for the parents, a baby is simply too young and inexperienced to "handle" the cause of the crying, whatever it may be. He cannot feed himself, change himself, or comfort himself in the way that nature intended. Clearly, it is the parents' responsibility to meet their baby's needs for nurturing, security, and love, not the baby's responsibility to meet his parents' need for peace and solitude."

Neurosis

Dr. Arthur Janov

"Many parents make the mistake of not picking up their child sufficiently out of fear of "spoiling" him. By ignoring him, this is precisely what they do, and later they will be swamped by the child's insatiable demands for symbolic substitutes — until the day they crack down on him. The consequences of that are both inevitable and dreadful."

 

Utdrag ur:The Baby is the Book
Jan Hunt, M.Sc

"Babies, programmed by nature, know instinctively what good parenting looks like. They know, for example, that touch is a need every bit as critical as feeding. They will protest loudly if we put them in the isolation of a crib to sleep, but will fall asleep peacefully when they have the security of human touch. They know that responsive parenting enhances trust and bonding - and will respond with anguish and fear when we ignore their cries. They know that breastfeeding offers critical immunization, nutrition and comfort, and will instinctively move to the breast on their own, just moments after birth. They know that breastmilk changes in consistency in accordance with their age, and will wean naturally when their nursing needs have been fully met. They know they are dependent on others for their very survival, and will react with terror if they cannot see us for even a short time. They know all of these things and more. Parents would be wise to learn from their babies instead of assuming that babies are always learning from them."

 

TIO ORSAKER ATT BESVARA ETT BARNS GRÅT

Jan Hunt, M.Sc.

 

1. A baby's first attempts to communicate cannot be in words, but can only be nonverbal. She cannot put happy feelings into words, but she can smile. She cannot put sad or angry feelings into words, but she can cry. If her smiles receive a response, but crying is ignored, she can receive the harmful message that she is loved and cared for only when she is happy. Children who continue to get this message through the years cannot feel truly loved and accepted.

2. If a child's attempts to communicate sadness or anger are routinely ignored, he cannot learn how to express those feelings in words. Crying must receive an appropriate and positive response so that the child sees that all of his feelings are accepted. If his feelings are not accepted, and crying is ignored or punished, he receives the message that sadness and anger are unacceptable, no matter how they are expressed. It is impossible for a child to understand that expression of sadness or anger might be accepted in appropriate words once he is older and able to use those words. A child can only communicate in ways available to him at a given time; a child can only accomplish what he has had a chance to learn. Every child is doing his best, according to his age, experience, and present circumstances. It is surely unfair to punish a child for not doing more than he can do.

3. A child who has been given the message that her parents will only respond to her when she is "good" will begin to hide "bad" behavior and "bad" feelings from others, and even from herself. She may become an adult who submerges "bad" emotions and is unable to communicate the full range of human feelings. Indeed, there are many adults who find it difficult to express anger, sadness, or other "bad" feelings in an appropriate way.

4. Anger that cannot be expressed in early childhood does not simply disappear. It becomes repressed and builds up over the years, until the child is unable to contain it any longer, and is old enough to have lost his fear of physical punishment. When this container of anger is finally thrown open, the parents can be shocked and perplexed. They have forgotten the hundreds or thousands of moments of frustration which have been filling this container over the years. The psychological principle that "frustration leads to aggression" is never more clearly seen than in the final rebellion of a teenager. Parents should be helped to understand how frustrating it can be for a child to feel "invisible" when crying is ignored, or to feel helpless and discouraged when his attempts to express his needs and feelings are ignored or punished.

5. We are all born knowing that each and every feeling we have is legitimate. We gradually lose that belief if only our "good" side brings a positive response. This is a tragedy, because it is only when we fully accept ourselves and others, regardless of mistakes, that we can have truly loving relationships. If we are not fully loved and accepted in childhood, we may never learn how that feels or how to communicate that acceptance to others, no matter how much therapy or reading or thinking we may do. How much easier our lives would be if we had simply received unconditional love throughout our early years!

6. Parents wondering whether to respond to crying might give some thought to their own responses in similar situations. Parents may consider it appropriate to ignore a child's cries, yet feel intensely angry if their partner ignores attempts to have a conversation. Many in our society seem to believe that a person must be a certain age before he has the right to be heard. Yet what age would that be? Infants and children are not any less a person just because they are small and helpless. If anything, the more helpless someone is, the more they deserve to have our compassion. attention, and assistance.

7. If children are taught by example that helpless persons deserve to be ignored, they can lose the compassion for others that all humans are born with. If, as helpless infants, their cries are ignored, they begin to believe that this is the appropriate response to those who are weaker than themselves, and that "might makes right". Without compassion, the stage is set for later violence. Those who wonder why a violent criminal had no compassion for his victims need to consider where he lost that compassion. Compassion does not disappear overnight. It is stolen, through unresponsive or punitive parenting, drop by drop, until it is gone. Loss of compassion is the greatest tragedy that can befall a child.

8. When a child learns by her parents' example that it is appropriate to ignore a child's cries, she will naturally treat her own child the same way, unless there is some intervention from others. Inadequate parenting continues through the generations until fortunate circumstances come about to change this pattern. How much easier it is for a parent to have learned in childhood how to treat his or her own child! Perhaps the cycle of inadequate parenting can begin to change when bystanders no longer walk past an anguished child without stopping to help. This may be the first time the child has been given the message that her feelings are legitimate and important, and this critical message may be remembered later when she herself has a child.

9. Crying is a signal provided by nature that is meant to disturb the parents so that the child's needs will be met. Ignoring a child's cries is like ignoring the warning signal of a smoke detector because we find it disturbing. This signal is meant to disturb us so that we can attend to an important matter. Only a deaf person would ignore a smoke detector, yet many parents turn a deaf ear to a child's cries. Crying, like the detector signal, is meant to capture our attention so that we can attend to the important needs of the child. It just makes no sense to think that nature would have provided all children with a routinely used signal that serves no good purpose.

10. Parents who respond only to "good" behavior may believe they are training the child to behave "better". Yet they themselves feel most like cooperating with those who treat them with kindness. It is as though children are seen as a different species, operating on different principles of behavior. This makes no sense, because it would be impossible to identify a moment when the child suddenly changes to "adult" operating principles. The truth is much simpler: children are human beings who behave on the same principles as all other human beings. Like the rest of us, they respond best to kindness, patience and understanding. Parents wondering why a child is "misbehaving" might stop and ask themselves this question: "Do I feel like cooperating when someone treats me well, or when someone treats me the way I have just treated my child?"

Källa: The Natural Child Project

 

The Giraffe Mediator
Inbal Kashtan

 

The Relationship Between Feelings and Behavior

Sidney D. Craig, Ph.D.

 

The Feelings of Children
Virginia Coigney

 

Ten Ways We Misunderstand Children

Jan Hunt, M.Sc.

 

"You Don't Really Feel That Way!"
Elisabeth Hallett

 

"In our society, we have been asking the wrong question. We have asked, "Which set of rules work with children, and which set works with adults?" The reality is, happily, far simpler: all humans behave as well as they are treated. Age makes no difference."

 

Källa: The Parenting Golden Rule

Jan Hunt, M.Sc.

 

 

Psykiska ohälsan förvärras mycket bland svenska barn

Barnombudsmannen

"Stor ökning på varannan mottagning i barnpsykiatrin, visar ny rapport från barnombudsmannen. Minskade resurser till skolhälsovård, socialtjänst och primärvård har förvärrat den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Varannan mottagning inom barn- och ungdomspsykiatrin svarar att ohälsan ökat mycket och var tredje uppger att ohälsan ökat något. I ett internationellt perspektiv visar allt fler rapporter att den psykiska ohälsan ökar oroväckande mycket, skriver barnombudsmannen Lena Nyberg. Bland annat har försäljningen av antidepressiva medel till 15-19-åringar fördubblats på tre år."

 

En episod i mitt eget liv

...och där stod jag med den största kökskniven vi hade riktad mot hjärtat och kände att ingen lyssnade på mig, ingen tog mig på allvar... Jag var själv hemma och tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag hade massor av kompisar och var populär men min mamma, styvfar och pappa såg mig inte. 

 

 

Utdrag ur "Good" Children - at What Price? The Secret Cost of Shame
Robin Grille and Beth Macgregor

"Shaming is one of the most common methods used to regulate children's behavior.

Daniel Goleman, author of Emotional Intelligence, says that we are now discovering the role that shame plays in relationship difficulties and violent behavior."

 

"Even well-meaning adults can sometimes underestimate children's sensitivity to shaming language. There is mounting evidence that some of the words used to scold children - household words previously thought "harmless" - have the power to puncture children's self-esteem for years to come."

"Psychiatrist Peter Loader states that people cover up or compensate for deep feelings of shame with attitudes of contempt, superiority, domineering or bullying, self-deprecation, or obsessive perfectionism."

 

"We are naive to confuse shame-based compliance with morally motivated behavior. At best, repeated shaming leads to a shallow conformism, based on escaping disapproval and seeking rewards. The child learns to avoid punishment by becoming submissive and compliant. The charade of "good manners" is not necessarily grounded in true interpersonal respect.

Sometimes what we condemn as "misbehavior" is simply the child's attempt to have some need met in the best way they know, or to master a new skill."

"Is it possible to understand what motivates children when they are "behaving badly", instead of shaming them? What might "bad" behavior be a reaction to?"

"When we don't seek to understand a child's "bad" behaviors, we risk neglecting their needs. For instance, sometimes children repeatedly behave aggressively - over and above what can normally be expected of children their age. This could be due to conflict in the home, bullying at school, or competition with a sibling. Often what we expediently label as "bad" behavior is a vital signal that the child in question might actually be hurting. Research has repeatedly shown that a consistent pattern of antisocial behaviors, for example hostility and bullying, are children's reactions to having felt victimized in some way. Children often "act out" their hurts aggressively, when they have not found a safe way to show that they have been hurt."

"The understanding that comes from seeing the world through a child's eyes can help adults to influence children without shaming them."

Utdrag ur:The Case Against Time-out

Peter Haiman, Ph.D.

Child Behavior - A Symptom

"The behavior of children has a legitimate cause. Childhood behavior is determined, for the most part, by how children feel about the current state of their physical and psychosocial needs. Needs are strong in every child, and children are, by nature, sensitive to their own needs. If one or more of their needs are not met, children will soon feel uncomfortable.

Children will cry out when they feel uncomfortable. An infant or toddler's cry announces feelings of frustration. These cries have evolved as a survival mechanism. They attract parental attention. The purpose of a cry is to obtain the kind and quality of parental love and care that will properly attend to unmet needs and, therefore, establish feelings of security in the child. The misbehavior of older children and adolescents is a cry for help announcing that their needs are frustrated.

 

Cries and misbehavior from children and adolescents are, in a way, very much like a sore throat, stuffed up nose, aching muscles, or a fever. All are symptoms. All have causes. A medical practitioner knows that when the virus or bacteria that is causing physical symptoms is eliminated, the noxious feelings will be quelled. Similarly, when parents correctly diagnose and provide remedies that address the needs of children and adolescents, the symptoms of crying or misbehavior will also disappear.

 

The frustration of important needs does not feel good at any age. However, children can become quite upset and demanding when their needs are not met. Their often intense outbursts stem, in part, from their dependent nature. Unlike most adults, young children lack the ability to meet their own needs. They are physically unable to do most self-care tasks. By nature, they also have strong emotional needs and vulnerabilities. Moreover, unlike most adults, young children are unable to tolerate frustration well. In addition, infants, toddlers, and many preschool-aged children are unable to identify the frustrated needs that are making them upset. This makes it impossible for most young children to tell their parents what is bothering them and why they are often unable independently to get their needs fulfilled."

 

"Misbehavior thus is actually a specific action of the child that is seen by the adult as producing an undesirable consequence for the adult. What makes a child's behavior misbehavior (bad behavior) is the perception that the behavior is, or might be, bad behavior for the adult. The "badness'' of the behavior actually resides in the adult's mind, not the child's; the child in fact is doing what he or she chooses or needs to do to satisfy some need."

 

Källa: Children Don't Really Misbehave
Thomas Gordon, Ph.D.