DU ÄR INTE ENSAM

Dålig självkänsla är en övertro

på andra människors makt.

EN YTTERST LITEN GLIMT...

Detta är utlämnande... Somliga är direkt berörda och min frihetskänsla ser dagens ljus då bördan från axlarna halverats.

Jag har skilda föräldrar och står här med en enorm skuld på mina axlar. Jag har gått ensam genom livet för att jag inte vågar känna tillit till någon och jag känner mig inte hemma någonstans. Jag har farit som en ping-pongboll mellan min mamma och pappa och fått höra både det ena och det andra skitsnacket om mina respektive föräldrar - från mina respektive föräldrar.

Jag bär fortfarande på tankar som; jag borde inte blivit född, jag är inte värd något etc... Känslor av att vara oälskad och ovälkommen dånar i mitt huvud.

Jag har, när jag har velat prata om mina känslor, möts av kommentarer som; "det är bara att bita ihop".

Jag har också en förälder som är beroende av alkohol och en förälder som har försökt begå självmord.

Jag har vaknat upp mitt i natten och upptäckt att jag har varit alldeles ensam i hemmet, sprungit ut på gården och letat efter pappa, blivit hjälpt av kompisens familj, för att sent omsider finna pappa dyngfull hos grannen.

Jag har blivit tillsagd (av mina föräldrar) att hemlighålla saker för mor-/farföräldrar. Nödlögner och vita lögner är det säkert många barn som bär på, som inte vågar säga som det är pga rädsla. Det kan bli oerhört tungt!

Jag har gjort följeslag med min stupfulla pappa till tåget (iklädd endast en T-shirt vid minusgrader, stinkandes och totalt omedveten om att det krävs biljett för att åka med) på söndagen när det var dags att åka hem till mamma.

Jag har fått uppleva hur det är att komma i andra hand i en familj med två vuxna och ett barn.

Jag har skolkat för att jag hade ont i magen varje gång jag skulle ha en särskild lärare.

Jag har rusat ut ur klassrummet med tårarna flödandes utefter kinderna och magsmärta för att jag var våldsamt rädd för att prata inför klassen på grund av att jag helt enkelt har en introvert personlighet.

Jag kämpade varje dag, varje minut för att "platsa" i något kompisgäng, med rätt sorts klädmärke, rätt färg och rätt utseende överlag pga osäkerhet och grupptryck.

Jag har alltid kämpat med att råplugga så att jag skulle klara proven, för att i nästa sekund glömma alltihop.

Jag var ensam hemma och satt i en hörna i tamburen under kappor och jackor när det åskade, med tårarna rinnande, väntandes på mamma och pappa. Jag var cirka 4-5 år.

När jag kom hem till mamma efter att ha varit hos min pappa som rökte, skulle jag tvätta mina kläderna själv. Jag var cirka 10 år.

Jag har upplevt att min egen mamma blivit bästis med min egen bästis. Skuldkänslor och oduglighetskänslor kom såklart som ett brev på posten.

Jag har fått sitta kvar vid bordet och äta upp det som fanns på tallriken och sedan kräkts ut allt i tallriken igen.

Jag har aldrig haft någon kontakt med mina morföräldrar för att de helt enkelt inte var intresserade. Trots det tyckte min mamma att jag skulle ringa för att gratulera morfar när han fyllde år.

Jag städade både trapphus och källare i hyreshuset jag bodde i, en gång i veckan, med en lön på 20/timme. Det tog 1 timme.

Jag har legat på min säng och gråtit och varit utom mig av sorg och ensamhet men fick inget annat höra än; "Bölar du nu igen?" och "Jag orkar inte med dig", av min mamma.

Jag har haft anorexia och bulimia i åratal utan att min föräldrar visade att de brydde sig. Ingen av mina föräldrar ville prata med mig om mitt "tillstånd".

När jag var på väg att begå självmord ringde telefonen och jag blev hemkallad till mamma som skrek efter mig eftersom hon också försökte ta livet av sig. Vid samma tillfälle var min moster där och gav mig en blåsning för att hon tyckte att jag betedde mig för djävligt. Min moster sa; "Vad håller hon på med, förstår hon inte vad hon gör mot sin mamma"? till min make (dåvarande pojkvän).

Jag har upplevt hur det är att i tjugo år gå med tankar och känslor (vrede, sorg etc) inom mig som inte kommer ut och som en dag plötsligt flödade över och fullkomligt sprutade ut ur munnen till min intet ont anande mamma. Då möttes jag av kommentaren; "Du får ta hand om dina psykoser själv". Hel kallt sagt och därefter la hon på luren i örat på mig. Förlusten och sorgen var värre än vad jag trodde var möjligt - förlusten av en mamma som inte var död. ...efter åratals svikna löften, åratals lögner, åratals undanflykter etc...

Jag har fått ett kallt NEJ! vid förfrågan om att "förstår du inte att jag bara vill känna mig älskad".

Jag har skrivit brev till mina föräldrar som bara har ignorerats och nonchalerats.

Jag har fått mina problem/känslor - både stora och små (för barn gör detta ingen skillnad) - sopade under mattan. Att bli ignorerad är något av det värsta man kan råka ut för, när man som jag försökte få kontakt trots vissheten av att jag inte kunde få kontakt.

Jag har varit ett tyst och fogligt barn och har gjort allt för att vara till lags. För att känna mig älskad.

Jag (som är ett skilsmässobarn) har bott tillfälligt hemma hos pappa och hans familj, efter bråk med mamma. Där fick jag uppleva att jag måste städa och göra mer än min syster var tvungen till. Det hör till saken att min syster är 9 år yngre än mig och kunde därför inte ha de kraven på sig då. Dock har detta aldrig förändrats. Hon har aldrig haft sådana krav på sig, så länge hon har bott där.

Jag har fått uppleva att pappa och styvmor ordnat kalas för min syster även om hon inte bodde hemma. Dock har de aldrig gjort detta för mig.

Jag sitter tyst och lyssnar, när pappa, Eva och Linda – min egen familj, eller ena halvan beroende på om det är jag eller de som beskriver det - pratar om vad de har upplevt på semestrar ihop, för jag fick ju inte följa med eftersom jag bodde hos min mamma.

Jag har varit djupt deprimerad och har en oerhört svag självkänsla. Detta hindrade inte min pappa från att säga; "Du är kanske egotrippad eftersom du hela tiden tänker på dig och ditt liv".

Jag har kämpat för att känna mig älskad av mina föräldrar men ändå möts av frågan; "Vill du säga upp kontakten?".

Jag har lätt för att prata med andra. Ibland har jag så dålig självkänsla och har ibland sagt vad jag tror folk vill höra, vilket endast har varit en fasad.

Jag har klätt och sminkat mig efter omgivningen, beroende på var jag just för tillfället befann mig, vilket endast har varit en mask.

När jag led av anorexia/bulimi och åt jag upp mina egna och lånade pengar. Detta tvingade mig att gå till socialen för att få hjälp. Där möttes jag endast av kommentaren; "du kan väl låna av din mamma".

Jag har varit så fattig att jag har fått använda tidningspapper till toalettpapper. Och när jag led av svår bulimi/anorexia var jag tvungen att äta konserver, eftersom det var billigast. Mina föräldrar "såg" det inte. De kunde ändå ta en sväng med segelbåten till tyskland och fylla på spritförrådet.

Min mamma och styvfar finns inte där för sina barnbarn - jo, ibland när det passar, dock ej när det krisar som t ex när jag skulle på begravning och behövde barnvakt, eller när var så dålig så att jag inte kunde ta mig ur sängen. Istället finns det ju pengar som tros kunna överbrygga bortfallet av kärlek och omtanke. Jag har upplevt hur det är att bli "tystad" av en mamma som helt plötsligt dyker upp med presenter och/eller saker "som behövs" som mat, kläder odyl.

Jag som förälder har upplevt orättvisan i att behöva skriva olika summor pengar i barnens dagböcker - gåva från barnens mormor. Att ge mer till den ene än den andre. Hur ska jag kunna förklara för den ene varför hon mormor gjorde skillnad på dem? Jag känner att det lika gärna kunde varit en ros istället. Pengar är inte allt... Huvudsaken är att barnen blir behandlade med respekt.

Jag har upplevt hur det är att ha en mamma som kommer till mig väldigt få gånger per år även om hon bor endast en kvarts bilväg ifrån mig. Detta berodde på om det var bra eller inte bra i mammans och sambons förhållande.

Min uppväxt är baserad på lögner, förtal, skitsnack, nonchalans, falskhet etc... Och ur detta har det byggts rädsla, skuld, skam, ensamhet, otillräcklighet, osäkerhet, dåligt självförtroende, sorg etc...

Jag har drabbats av djup depression, ångest, oro och svåra sömnproblem pga känslan och upplevelsen av att bli ignorerad och tillintetgjord samt för pga avsaknaden av kärlek från mina föräldrar - alla fyra.

Jag har som nybliven och djupt deprimerad mamma (pga min uppväxt) möts också av frågan; "varför skaffar du barn?".

I vanliga fall har jag svårt för att uttrycka mina känslor och när jag var djupt deprimerad var det ännu svårare. Trots detta möttes jag av läkare med kommentarer som; "Du som är så verbal mår säkert bra", "Du som ser så bra ut har väl inga problem" etc... Jag möttes också av kommentarer som; "Du är inte sjuk, du har bara tråkigt"...

Jag lyckades finna en underbar kurator som verkligen tog mig på allvar och läste min "bibba" med nerskrivna känslor (samlade under många år). Denne kurator vidhöll därefter att jag var djupt deprimerad. Kuratorn tog på sig ansvaret att skicka hela "bibban" med A-post till en psykiatriker vilken hon tyckte skulle läsa det hela innan jag kom på besök, för att psykiatrikern skulle ha en chans att förbereda sig. MEN när kom på besök hos psykiatrikern avfärdades jag med kommentarerna; "Jag har inte läst den för jag har så mycket att göra" samt ännu en gång "Du som är så verbal verkar inte ha svårt för att uttrycka dina känslor". Jag satt där stum av förvåning. Ännu en gång fick jag känna hur det känns att sjunka ännu djupare. Och ännu en gång fick jag  bekräftat för mig att jag inte kom att få någon som helst hjälp att ta mig ur djupet.

Jag har fått uppleva hur överläkare kan bete sig. Jag kom till läkaren och fick frågan; "Och vad fattas dig?" för tionde gången och förstod därmed att "bibban" som har skickats kommunerna emellan har inte lästs denna gången heller trots min uttryckliga begäran. Jag blev självklart förbannad och jag hade tröttnat på att skjutsas runt inom den svenska sjukvården, därför sa jag något i stil med "Ska jag behöva rabbla allt en gång till, hade det inte varit lättare om du hade läst vad jag har skrivit". DÅ tappade överläkaren konceptet och gav mig en utskällning som lät ungefär såhär; "Här serverar vi ingenting". Jag blev då självfallet mycket upprörd och började gråta för nu orkade jag inte mer. Jag sa ändå förlåt, konstigt nog. Överläkaren fällde då ännu en dräpande kommentar; "Det var dit jag ville komma", dvs tårar. När jag är på väg därifrån frågade jag om hon skulle fortsätta skriva i dagboken, vilket rekommenderades av kuratorn i en annan kommun. Då skakade överläkaren på huvudet som om hon inte ville svara men jag uthärdade så överläkaren var tvungen att svara och gav då  ännu en dräpande kommentar; "Vill du att jag ska hjälpa dig med det?". Då gick jag därifrån med en oerhörd tyngd på axlarna.

Jag har upplevt en underbar barndom hos mina farföräldrar. Där har jag blivit uppskattad för den jag är vilket i sin tur gett en inre trygghet. Där fick jag uppleva en tolerans som inte finns i dagens samhälle där allt är så bråttom.